Jag längtar tills på fredag, för då ska jag och karln min fara upp till högda för att hälsa på och starta 850n. Saknar den bilen rätt mycket... dumma vinter!

Plus att den sista kattungen ska flytta hemifrån på fredag vid 6-7.
Sen får vi se hur de blir med resten av katt-stammen. Pling ska i alla fall bort.
Måste prata med grannen bara, känns bäst på det viset... kanske "konstigt nog."

Tror i alla fall att jag har lyckats övertala pappa till att behålla den långhåriga kattungen, Ragnarök. Hoppas på det. Hoppas även, för Joels skull, att han nöjer sig med att vi bara tar bort Pling för att väga upp kattungen.

Ajjemen de var väl det jag hade att skriva.

Jag orkar inte skolan. Jag har inte ambitionen. Jag har inte motivationen. Jag har inte koncentrationen. Jag har skjutit upp för mycket...men kan ändå inte ta tag i något. Jag är för trött för sånt här. Trött hela, hela tiden.
Vet inte vad jag ska göra åt det. Vet inte vad jag kan göra åt det.
Om jag kunde så skulle jag hyra in någon smart människa som kan göra skolgrejorna åt mig. Det vore skönt, förbannat skönt. Om det finns någon sådan där ute så kan ju du höra av dig... hehe.

Jag har för höga krav på mig själv och när jag känner att jag inte kan uppfylla dem... så struntar jag totalt i att göra något alls istället. And that's the truth.
Fyfan.

 

Jag älskar dig.    

Om precis 11 dagar är det 1 år sedan. Det känns fortfarande lika hemskt och saknaden är verkligen enorm. Jag är fortfarande lika sårad, jag kommer inte glömma det eller komma över det. Något som inte kommer försvinna, någonsin, är kärleken till denna varelse. Världens underbaraste varelse.
Även avskyn finns kvar. En avsky så stark att jag blir äcklad, mår illa. Förlåtelse? Aldrig, kommer inte inträffa. Att såra någon så här mycket har följder. Så är det. Förstörd för alltid? Kind of.