Trasig.

Det känns helt overkligt att det har gått över ett år utan att ha pratat med varandra alls. Rekord för att vara vi. Ett rekord med hästlängder till och med. Vi som alltid skulle hålla ihop. Jag har inte växt ifrån dig, jag behöver dig lika mycket som tidigare. Om problemet hade legat hos mig skulle det ha varit löst för längesedan. Känns fruktansvärt konstigt att inte kunna styra över det, det känns hemskt. Jag mår dåligt över detta. Det går nog inte en dag utan att jag tänker, reflekterar eller ångrar att det har blivit som det har blivit. Ångrar? Ja, det gör jag även om det inte var mitt val eller något som jag kunnat påverka. Jag tror i alla fall inte att jag skulle ha kunnat påverka detta. Men jag kunde se det komma innan det ens hade skett. Man kan inte styra över andra (hur mycket man än vill), alla måste göra sina egna val. Jag saknar dig. Men jag kan leva med det även fast det är svårt och gör ont, jag lär mig. Jag måste lära mig, för mig själv. För min skull.