Jag älskar dig.    

Om precis 11 dagar är det 1 år sedan. Det känns fortfarande lika hemskt och saknaden är verkligen enorm. Jag är fortfarande lika sårad, jag kommer inte glömma det eller komma över det. Något som inte kommer försvinna, någonsin, är kärleken till denna varelse. Världens underbaraste varelse.
Även avskyn finns kvar. En avsky så stark att jag blir äcklad, mår illa. Förlåtelse? Aldrig, kommer inte inträffa. Att såra någon så här mycket har följder. Så är det. Förstörd för alltid? Kind of.

för mycket som snurrar i huvudet.
för mycket misstankar.
för mycket lögner.. (kanske?).

för mycket känslor.

verkligen för mycket känslor.

det värsta är väl att detta påverkar mitt pluggande.
har inte fått mycket gjort idag och har prov imorgon.
fail.
men man är ju van.

imorgon får jag lov. ledig torsdag och fredag har jag en lektion som jag inte orkar vänta på i 2h 45min och sedan på bussen i 2h.

så är väl läget. rätt labilt ikväll.

hejdådådå.

"Vid deras åsyn darrar jorden och himmelen bävar;

solen och månen förmörkas och stjärnorna mista sitt sken."

älskling, för mig finns bara du.   

Jag är fortfarande och som alltid väldigt sugen på att tatuera mig. Mitt största problem är väl egentligen att bestämma mig för att jag verkligen ska göra det.

Å andra sidan så är jag expert på att ångra mig, jag är även expert på att tro att jag kommer ångra mig. Är nog bäst på det sist nämnda av de båda faktiskt.
Rätt jobbigt att aldrig känna sig riktigt säker på något.

Har ungefär 500 olika idéer om vad jag ska tatuera och ca hälften så många idéer om vart jag ska tatuera mig. Undra om jag någonsin kommer ta mig i kragen och tatuera mig? Samtidigt så vill jag inte tatuera mig.. pga det är så sjukt många som gör det. Alltså är det typ ovanligare att inte tatuera sig.. Klurigt det där!

 ‎"Koffein gör dig sexsugen, smalare och såklart; piggare.

Så här menar Starbucks att detta fungerar,

det handlar om erotik helt enkelt."

Det här citatet hade en vän till mig hittat någonstans och tyckte att det var lite

roligt och lite typiskt mig. Jag kan väl inte göra annat än att hålla med. Haha. Coca Cola!  

Sen sitter jag och funderar över:
"Varför är det alltid enklare att ge upp än att fortsätta försöka?"

Tycker att det är ett väldigt dumt faktum det där. Att försöka att inte ge upp tar ju så mycket tid och suger verkligen musten ur en. Det hade varit mycket bättre ifall det var lättare att försöka.
Men då kanske hela meningen med allt försvinner? Vem vet..

Enda sedan jag var liten har "jobba sent" betytt något annat.

Vet inte om det var/är så, men det är alltid så jag har tolkat det.